Dagen är snart här

 
Jag har känt mig orolig och "dålig" i kroppen de senaste dagarna, mer än vanligt och jag vet inte om det sker rent omedvetet då morgondagen känns fruktansvärt ångestladdad och tung. Imorgon är det 1 år sedan mitt hjärta klyvdes rakt itu, och vidare i tusen bitar. Min fästman och min bror omkom i en olycka och jag känner mig fortfarande tom, stundtals, av att dom inte är här. 
 
Ja, mitt liv har gått vidare och jag har haft turen att bitar på vägen bara har lagt sig för mig. Nya bekantskaper, ny stad, ny lägenhet, min underbara lilla vovve som ger mig så mycket kärlek, och min underbara pojkvän som finns med mig sedan några månader tillbaka och som lärt mig att man faktiskt kan älska igen, hur svårt det än må vara i början, att våga släppa in någon igen. 
 
Jag är en sån person som gärna sluter mig och håller  saker för mig själv, oavsett situation i princip. Och när jag väl har en känsla så är den så oerhört laddad. Jag blir inte arg; jag blir förbannad, jag blir inte glad; jag blir helt lyrisk, jag blir inte ledsen; jag blir helt knäckt... Förstår ni? Det kanske låter töntigt men va fan, det är ju sån jag är och det är något jag aldrig tänker be om ursäkt för igen. 
 
Med olyckan och förlusten i mitt bagage, har jag blivit mer medveten om dessa känslor på något sätt och min oro har stigit i raketfart. Jag undviker allt som gör mig obekväm och som kan locka fram dessa känslovågor, jag blir ju orolig när mina nära och kära är på vift, jag är orolig för framtiden och dess innehåll både ekonomiskt och personligt, jag kan känna oro för min relation med E om han verkligen kan "stå ut med mig"... OSV! Och frustrationen över den där andra familjen, som gör allt dom kan för att göra det värre än vad det bara kan vara, den känslan är så stark att jag bara skakar, tänk om man förlorar kontrollen helt? Mitt psyke typ hittar på möjliga scenarion där allt går ut på att göra det helvetiskt för mig. Att det vore bäst att jag bara isolerade mig för att slippa nå alla vågor av laddade känslor, och för att slippa ytterligare en ångest attack,  eller panikångest. Det är så svårt att förklara, men när min terapeut satte ord på alltet så blev det glasklart för mig varför jag reagerade och handlade på vissa sätt. 
 
Men jag gör så gott jag kan. Jag försöker att öppna mig och lära mig att  släppa in människor igen, lita på människor, våga vara glad och våga känna. Ibland går det ju bra! Ibland har jag bara bra dagar. Men ibland kommer dippar och sämre dagar, dagar då jag inte känner något fotfäste, mosig i hela huvudet, magont och illamående, andnöd och hysteriskt gråtande. Det kan räcka med en film, en tanke, något ord, en bild, eller vad som helst som för mina tankar bakåt. 
 
1 år har det imorgon gått, och ibland känns det som om tiden bara stått still. Jag är givetvis lycklig för det liv jag lever idag, även om jag aldrig trodde att jag skulle stå här för 1år sedan. Men jag älskar E, jag älskar min familj, jag älskar mina vänner, jag älskar min bostad, min hund och det liv jag ändå har lyckats skapa för mig själv. Hur kan jag mä och klaga? Jag bara saknar två människor som hade en oerhört stor del av mitt liv, av mitt hjärta. Är det så konstigt? Att man känner av saknad, att man känner av tomhet? Något rycktes ju bort från mig, och den stora biten kommer föralltid att vara trasig på ett eller annat sätt. Och samtidigt måste man lära sig att ta så mycket obefogad skit som hänt och fortfarande händer under tiden, vilket inte underlättar på något sätt. Där kan man bara vänta på att karma slår in. Så enkelt är det. Tiden läker inga sår som dessa, enligt mig, men jag kan alltid lära mig att leva med dom och omfamna att dom ändå finns kvar här med mig. Vi lever via olika förhållanden bara, ett annat tidsschema typ. ♥
bloglovin

Kommentarer

Gör mig glad och kommentera inlägget här:

Följ mig gärna med bloglovin för det allra senaste där :) PUSS!


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback
RSS 2.0