Dying For You ++

 
Vissa dagar är så oerhört tuffa. Minsta lilla grej tar knäcken på en, grejer som i vanliga fall inte ens hade gett så mycket som en reaktion. Stackars Sibella förstår inte varför matte helt plötsligt bara faller ner i fosterställning och bara gråter för att en sak åker ner i backen, eller för att TVn krånglar. Sibella; om du bara vet hur mycket jag älskar dig och ber om ursäkt för om jag råkat skrämma dig. Du är bara en glad och nyfiken liten valp som jag älskar så mycket att jag inte vet vad jag skulle göra utan dig; trots dina stålleryck som sker med jämna mellanrum. Men matte har det tufft, och jag tror du känner det på dig ibland. 
 
Att ständigt veta hur människor fortfarande går runt och snackar skit om mig dessutom hjälper inte sorgen på traven direkt. Istället blir jag åter igen så himla förbannad över hur man kan med och bete sig. Och ledsen, för det var inte såhär det skulle bli. Ledsen för att behöva ta skit som jag inte förtjänar.
Jag är oerhört glad över människor som dock känner mig bra nog och har respekt nog att avstå från att delta i allt skitsnack. Och som faktiskt vet vem jag är och att jag aldrig skulle bete mig som den människa dom försöker måla upp mig som. Det är det som hjälper mig i vardagen, vetskapen om att det är dom som har förändras, men inte alla goa' och snälla människor omkring mig. Det hjälper till mer än vad man kan tro emellanåt. 
 
Men hur mycket det än betyder så kan inget få min bror och min pojkvän tillbaka. Och jag saknar er, så jävla mycket. Jag försöker att inte gråta, jag försöker att trycka tillbaka alla känslor så som jag gjorde i början TROTS att jag vet att det kommer ikapp. Anledningen? Jag orkar inte mer. Det gör för jävla ont.
Allt i vardagen är pressat till sin yttersta spets och jag känner mig mer stressad än någonsin förr. Spegelbilden visar bara en tjej som inte duger längre, en tjej som kanske gått upp 3kg och känner sig som världens sämsta människa pga av det -- vem skulle någonsin vilja vara med mig, acceptera mig så som M gjorde? Och vem kommer stå redo och vara sådär härligt men diskret överbeskyddande så som min bror var? Kan någon förklara för mig hur fan det här ska vara möjligt? 
 
Idag är en dag som jag bara känner mig så jävla less, på allt. Jag vill så gärna må bra, och jag gör det faktiskt emellanåt. Men så kommer dom här dipparna; som verkar bli djupare och djupare för varje gång, och då känns det som att man kastas tillbaka direkt till ruta 1 igen. 
 
Det är orättvist. Och jag kan känna mig så förändrad i humöret att det är nästintill läskigt.
Blir trött så fort man hör någon klaga över småsaker, var glada över att ni i alla fall HAR KVAR eran partner eller era syskon.  För i helvete -- ni vet fan aldrig när ni bara kan stå där och förlora den eller dom ni håller kära och fan vad ont det gör. Så jävla ont. 
bloglovin

Kommentarer

Gör mig glad och kommentera inlägget här:

Följ mig gärna med bloglovin för det allra senaste där :) PUSS!


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback
RSS 2.0