Ångest och ständig rädsla

 
Alla bilder, förutom den allra sista märkt "idag", är genom åren från bloggen. Mer eller mindre har jag alltid brytt mig om vikt och hur kroppen ser ut i spegeln och utifrån vad vågen visat. 
 
Tillsammans med min sambo levde vi bra! Vi åt, vi rörde oss och jag kunde sällan känna av någon slags skuld för hur mycket kalorier som slank ner eller inte; jag varken räknade eller brydde mig. Det enda jag höll lite koll på emellanåt var vågens siffror samt spegelns reflektion. Ville jag ändra så räckte det oftast att hoppa en helgs onyttigheter och sen var det bra igen. Alltså; min vardag kretsade inte bara kring mat och kalorier.
 
Nu, efter allt som har hänt, har allt det här med mat osv stigit mig totalt åt huvudet. Hela min vardag kretsar kring kalori-innehåll utan att bry mig om själva innehållet i saker och ting. Allt handlar om att få se höftbenen, revbenen och andra ben. Mellanrummet vid låren ska gapa tomt, nyckelbenen ska vara tydliga. Av någon anledning känner jag inte av det just nu och det gör mig galen av frustration. (Bilderna från "förr" får mig att undra vart jag förlorade kontrollen).
Jag känner mig tjock, ful, misslyckad och otillräcklig. Jag jämför mig själv ständigt med andra, jag gör mitt yttersta för att äta så lite jag bara kan och undviker med andra ord allt jag förut kunde äta oavsett om det var pizza eller grönsakspaj. (Men det innebär inte att jag slutat sukta efter det). Jag undviker gärna alla resturanger och fik, det innebär bara jobbiga beslut och onödiga kalorier som jag ändå bara kommer må dåligt över senare. Det spelar ingen roll hur sugen jag kan bli, hur mycket jag skulle kunna betala för en chokladbit eller bulle; ångesten och skulden blir för stor och jag kommer bara bli om möjligt ännu mer deprimerad över min kropp. 
 
Visar vågen 2 kg tyngre så känns det som om att den lika gärna hade kunnat visa 100 kg tyngre; för mig är det i princip samma sak. I mitt huvud har jag en siffra som ska vara, är det inte den (eller mindre) så sjunker humöret direkt. Jag har en bild i huvudet om hur kroppen ska se ut. Upplever jag inte att de stämmer överens mår jag dåligt.
 
Jag älskar mat, jag älskar choklad och jag älskar allt som har med bak att göra - men jag hatar delen där man faktiskt äter för det är den som ger mig en sådan fruktansvärd ångest, sånna enorma skuldkänslor. Jag mår dåligt av att veta vilken summa som åker ner i kroppen och hur den kommer att lägga sig som ett tjockt bandage över hela kroppen och hindra mig från att se den smala sidan av mig själv.  
 
Jag kan inte längre äta ett endaste mål utan att räkna kalorier, jag MÅSTE ha kontroll. Jag lagar sällan mat utan vänder mig hellre till etiketter där det tydligt framgår exakt hur mycket produkten innehåller, vilket underlättar min räkning. Eller,om jag nu ska ge mig på en "räkne-fri dag"; bara saker jag har ett hum om får ätas och helst så få mål som möjligt för att inte ta risken att flöda iväg totalt. 
 
Jag vet att det inte är okej men jag kan inte riktigt hejda mig. Jag är så rädd för att hamna där jag en gång var - pluffsig. För det var jag! Jag känner mig stolt, duktigt och fin när jag är mindre. Jag vill liksom visa och få alla att tänka tanken om att "hon lyckades". "Hon lyckades bli smal och fin trots allt". För det är exakt så jag själv känner mig när vågen och spegeln visar det jag vill. 
 
Jämför man bilderna här ovan så ser det ju inte ut att vara någon märkbar skillnad, egentligen? Så varför känner jag mig nu som en riktig heffaklump? Varför känner jag mig ständigt misslyckad och olycklig när det kommer till min kropp?
 
bloglovin

Kommentarer

Gör mig glad och kommentera inlägget här:

Följ mig gärna med bloglovin för det allra senaste där :) PUSS!


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback
RSS 2.0